För Mia blev diagnosen ett driv att göra vården bättre

Fjorton. Så många gånger besökte Mia Rajalin vården innan hon fick den lungröntgen som visade tumören. Och röntgenremissen skickades med tveksamhet – hon var för ung och hade ju aldrig rört en cigarett.

Diagnosen blev driv och engagemang. Mia vill jobba för att ingen annan ska drabbas av det som hon, och många andra, har drabbats av. Att inte bli upptäckt i primärvården trots att du själv misstänker att du är sjuk. Mias 14 besök inträffade under en period av ett och ett halvt år. En svårighet med att upptäcka lungcancer, som Mia diagnostiserats med, är att de första symtomen är så vanliga. Hosta, trötthet, smärta. Att däremot söka så ofta under så kort tid, det är inte vanligt. 
– Jag kände mig avfärdad många gånger. Innan det här hade jag nästan aldrig sökt vård.

Hela samhället skulle tjäna på tidig upptäckt. Människor i arbetsför ålder kan arbeta, närstående får må bra, barn behöver inte genomgå traumat att förlora en förälder i cancer.

Mia menar att det finns en acceptans för den låga andel lungcancerfall som upptäcks i stadie ett och två. Man har vant sig, ser det som en tyst cancer. Oftast upptäcker vården cancern i stadie fyra när den inte går att bota. Men patienter uppger symtom långt innan de får diagnosen. Många liv går att rädda, och tidig upptäckt skulle även ge andra positiva effekter.
– ­Hela samhället skulle tjäna på det. Människor i arbetsför ålder kan arbeta, närstående får må bra, barn behöver inte genomgå traumat att förlora en förälder i cancer. Och vårdkostnaderna förstås – de nya behandlingarna är bra, men dyra. Går det att operera fler i stadie ett och två skulle det vara halva kostnaden.

Artificiell intelligens skulle kunna upptäcka om en patient har sökt flera gånger på kort tid. Det kan hjälpa till att se förändringar i besöksmönster, där olika symtom tillsammans kan peka mot cancer.

Samtidigt poängterar Mia att det handlar om brister i strukturen och inte i kompetensen. Att bara få 10 minuter per patient, inte hinna läsa journaler, lära sig att rökning är enda orsaken. Sen kan cancer förstås inte vara den första misstanken när en patient kommer in och är trött. Vad som behövs är stöttande verktyg. Hon räknar upp exempel som andra länder använder. Som riskvärdering, screening och symtom checkers.
– ­Det är ganska enkla saker, som skulle gå ganska snabbt att sätta in. Jag fyllde själv i en symtom checker med alla symtom jag hade innan diagnosen. Resultatet blev att det är nånting, och det kan vara dessa sjukdomar. Lungcancer var med på den listan.
Mia pratar också om möjligheterna med digitala verktyg.
– Till exempel skulle artificiell intelligens kunna upptäcka om en patient har sökt flera gånger på kort tid. Det kan hjälpa till att se förändringar i besöksmönstret, där de olika symtomen tillsammans kan peka mot cancer.

Nollvision cancer kan jobba gränsöverskridande och förmedla samtal där det gemensamma målet är det viktiga. De har ett bra läge som spindeln i nätet.

Två av Mias engagemang är Lungcancerföreningen och Nollvision cancer, där är hon en del i kärnteamet som patientföreträdare.
– Jag har en fot i båda världarna, eftersom jag själv arbetar inom vården. Jag kan förstå vårdens problem men också se att patientens behov måste tillgodoses bättre. Det ska inte krävas 14 besök innan lungcancern upptäcks. Vården måste få mer tid och stöd.  

Hon ser en av fördelarna med Nollvision cancer som att de är ett neutralt forum.
– Nollvision cancer kan jobba gränsöverskridande och förmedla samtal utan att något är känsligt, där det gemensamma målet är det viktiga. De har ett bra läge som spindel i nätet. De kan se till att det blir ett samarbete. För det är det som måste till.