Distriktsläkare och doktorander – Elinor och Eliya letar sätt att upptäcka cancer tidigare

Hosta behöver inte betyda samma sak i primärvården som hos lungonkologen. Forskningen på cancer, och de standardiserade vårdförloppen, utgår till största delen ifrån diagnoser och baseras framför allt på forskning gjord i sekundärvården. Det blev tydligt för distriktsläkarna Elinor Nemlander och Eliya Abedi – Sverige behöver mer primärvårdsfokuserad forskning, som bygger på symtom och inte diagnoser.

För nästan varje cancerdiagnos finns ett standardiserat vårdförlopp: vilka utredningar som ska göras, vilken behandling som kan ges och hur lång tid det får gå från misstanke till behandling. Efter införandet 2015 dröjde det förväntade genomslaget i primärvården. Kanske just för att vårdförloppen bygger på diagnoser.
– Patienter kommer till primärvården med symtom – inte diagnoser, säger Elinor Nemlander. Hostar du på en lungonkologisk mottagning är sannolikheten att hostan beror på lungcancer rätt stor. Hosta är en av de mest satta symtomdiagnoserna i primärvården, men en distriktsläkare träffar inte ens en ny lungcancerpatient om året. Det är inte alltid som symtom som är predikativa för cancer i sekundärvården är lika prediktiva för cancer i primärvården.

Patienter kommer till primärvården med symtom – inte diagnoser.

Att anpassa de standardiserade vårdförloppen till primärvården och utbilda vårdpersonal har Elinor och Eliya jobbat med sedan 2017 i kunskapsteamet CaPrim – en förkortning av cancer i primärvården. Tidigare i år skrevs de in som doktorander på Karolinska Institutet. De ska forska på just hur cancer ska kunna upptäckas tidigare i primärvården. Elinors fokus ligger på vilka symtom som kan indikera cancer.
– Forskningen hittills har till stor del tittat bakåt på patienter med cancerdiagnos i sekundärvården och vilka symtom de hade före diagnosen. Men det finns begränsat med forskning på de som söker för samma symtom i primärvården. Hur prediktivt är till exempel anemi för cancer i primärvården?

Elinor ska också undersöka kombinationer av faktorer som kan tyda på lungcancer hos aldrig-rökare. Det kan vara faktorer som symtom, undersökningsfynd, livsstil och andra sjukdomsdiagnoser. Att hitta rätt kombinationer är avgörande.
– Vi ska inte missa de som har cancer, men vi kan inte utreda alla med symtom. Överutredning finns det också risker med, till exempel onödig oro hos patienten, undanträngning av annan vård och ökade kostnader för vården. Vi måste hitta sätt att hitta rätt personer att utreda. Det kan till exempel vara med IT-stöd och riskvärderingsverktyg, som hittar kombinationerna som ger en ökad cancerrisk.

Vi ska inte missa de som har cancer, men vi kan inte utreda alla med symtom. 

När det kommer till riskvärderingsverktyg kommer Storbritannien ofta upp som exempel.
– Men deras sjukvårdssystem är uppdelat på ett annat sätt, så vi kan inte använda deras modell rakt av. Mycket av det som görs i primärvården här görs i sekundärvården där. Eliya ska forska mer om riskvärderingsverktyg, för kolorektalcancer.

I Sverige startar mellan 70 och 85 procent av patienterna, som senare visar sig ha cancer, sin utredning i primärvården. Men det tar ofta lång tid och många besök innan diagnosen ställs. De flesta anmälningarna om diagnostiska fel som berör primärvården handlar om försenad eller utebliven cancerdiagnos.
– Eliya ska titta på om ett ökat antal besök i primärvården på kort tid är prediktivt för cancer.

Doktorandtjänsterna har Elinor och Eliya på halvtid. Den andra halvan av arbetstiden jobbar de som distriktsläkare.
– Det gör att vi har kontakten med golvet på ett annat sätt, att vi är kliniskt verksamma. Vi hoppas att vår forskning kan bidra med vetenskapligt underlag till riskvärderingsverktyg som vi och våra kollegor sedan kan använda i det dagliga arbetet.

Varför har det varit så lite forskning i primärvården hittills då? Elinor tror att det beror på brist på ekonomiska förutsättningar och tid. Andelen forskningsmedel som går till primärvården är liten. Det är så mycket att göra på kliniken att det är svårt att hinna med mer. Och så själva bredden av ämnen att rikta in sig på. Det är inte helt lätt att hitta någon som jobbar i primärvården, som vill forska och är intresserad av just cancer.
– Egentligen hamnade jag här mest av en slump. Det började med att jag var engagerad i ledningsarbete under min specialisttjänstgöring. Där rekryterades jag in i CaPrim. Att jag valde att börja forska, det var på grund av CaPrim. Det blev så tydligt att det här är forskning som saknas och behövs.